170
Kan du ej hoppas
När våren knoppas,
Borde du ha en stut.
Pling, plang,
Ack! hur kan man nu om sorger drömma?
Kunna tårar nu på alfvar strömma?
Nej! för våren låt oss glasen tömma!
Plingeli! klingeli, plingeli plang!
Till min mage.
Min söta mage! det går aldrig an,
Du är ju redan som en liten trumma.
Att hålla dig med kläder nu, min sann,
Det kostar icke någon liten summa.
Med hvarje dag du växer tum för tum,
Och jemt despotiskt du på anslag pockar,
I mina byxor skriks: ge rum! ge rum!
Och dito dito skriks i mina rockar.
Hvem kan för din skull ändra jemt sin rock,
Det skulle kosta snart min hela kassa.
Jag undrar, hvem som bedt dig bli så tjock
Att inga byxor mera kunna passa?
Du smörjer dig ur talrikar och glas
Med frisk aptit: hur kan man då bli mager,
Du frågar icke, hvarfrån allt skall ta’s,
Du tänker blott som Cajsa Warg: ”man tager.”
