171
Du ännu aldrig ett kalas försmått.
Du äter, dricker mer än du behöfver.
Ditt hufvudskäl är att det smakar godt:
Hvem undrar då att fettet pöser öfver.
Du klagar stundom med bedröflig min,
Att blodet känns så melankoliskt vandra:
Hvem fan har sagt att du skall dricka vin,
Du kan ju dricka vatten du som andra!
Jag nästan skäms för ett så sällsamt rön,
Att man kan bli så tjock, att man vill spricka,
Då i betraktan af sin magra lön,
Man borde vara mager som en sticka.
Och frågar jag hvaraf du blir så fet,
Så blir du stött och svarar snäsigt bara:
”Man kan väl icke hänga sig för det,
Att man har råkat litet fetlagd vara!”
Och dermed får mitt sinne vara nöjdt:
Du blir ej magrare för att jag gormar.
Du till ett visst anseende dig höjt,
Och som ett berg du står mot alla stormar.
Välan! det är då bäst att göra fred,
Grannsämjan är ej rolig till att mista;
Alltså vi lägga våra vapen ned
Och aldrig mera om den saken tvista.
