177
Början, Fortgång och Slut.
Vi födas. Fåfängt vore det att klaga,
Att ingen frågar först, om vi behaga
Att blifva födda. Nej! till jordens zoner
Vi komma liksom skjutna ur kanoner;
Och presten läser öfver oss sin mässa
Och en nattmössa sätts uppå vår hjessa.
Man, oåtsporda, oss på jorden ställer
Och lindar in oss liksom karameller.
Se’n växa vi, få kolt och skallra redan,
Och krypa som små skaller-ormar sedan,
Se’n står man lull, blir stor, och många gånger
Vi längta att få skägg och polisonger.
Snart äro barndoms-lekarne försvunna,
Man yngling blir och tror sig all ting kunna;
Man läser Cicero, får lärda miner,
Att ej få snufva kläds man i bottiner.
Man kurtiserar, och förr’n man vet ordet,
Har man peruk och tur på nattduks-bordet.
Man blir en man i verken och i staten,
Får lön, som räcker nätt och jemt till maten.
Man kan ej naken gå för vind och väder,
Hos skräddarn får man års-kredit på kläder.
Man gör visiter, blir bekant i husen,
Får fästmö, se’n man varit kär i tusen.