178
Man gifter sig, och tror sig nu vid målet
Af all lycksalighet. Då börjas skrålet
Af barnpig-sånger, skramlor och trumpeter;
Och svärfar gör konkurs, fast rik han heter.
Qvartalet räcker, ej, man måste låna,
Och skägg och polisonger börja gråna.
Nu har man in i ålderdomen dragit.
Alltjemt har hoppet ljugit och bedragit;
Och skulle bättre inkomster nu dugga,
Så har man inga tänder till att tugga.
Till barndoms-verlden man sin blick nu vänder,
Då man ej hade skägg, men bättre tänder.
Ej hjelper punsch och toddy mot podager
Och ej mot gikten, hur ”stor dos man tager”.
Man klår sig bakom örat och funderar,
Hvarföre lifvet oss så grymt handterar.
Och summan blir af allt hvad vi erfarit,
Att det har ”möda och arbete varit”.
Vi dö. Och fåfängt vore det att klaga,
Att ingen frågar först, om vi behaga
Att dö, Nej! då vi minst det ana,
Yi visas ut från lifvets vädjo-bana.
Och slutet blir, att ingen kan förklara,
Hvarfrån vi kommit, eller hvart vi fara.
