27
Flere röster
Nej, nej! ”Hvad den är säll, som i sin egen hydda,
Ser utan oro morgondagen gry!”
Dans och lekar i vattenytan. Solen stiger gravitetiskt ned i Kanholms-fjärden och kastar i förbigående en flik af sin purpurmantel öfver det hvita sjömärket. En lätt vind susar genom rymden. Vågorna börja bli oroliga och skjuta rygg. Fiskarna försvinna i djupet. Stormen är i annalkande. Hafvet våndas. Himlen är blåsvart. Stränderna sucka. Qväll och mörker, skum och dån och tjut! Här duger ej att stå längre på klippan. Hufvudet svindlar. Hjertat skälfver. Håret reser sig!
Och benen som rankiga nystfötter darra,
Och blåsten mig trillar precis som en boll.
På flinthårda berget galoscherna knarra:
Det tassar bakefter som spöken och troll.
Och sanden kring backarna ryker och yrar,
Och dugget från skyhöga hafsvågen stänks.
Men hittar jag hem, jag vid Bachus bedyrar:
Jag tar mig en tuting och kryper till sängs.
Jo jo, men!
Jag satt en dag uti mitt tjäll
Med ögat vattnat utaf sorgen:
Jag Fikens ja fick tisdagsqväll,
Och onsdagsafton fick jag korgen.
