Sida:Samlade Sånger och Visor af Sehlstedt del 1.djvu/39

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
33

Han som sade: ”Låter barnen komma,
Himmelriket hör er barnen till”!

Späda telningen af himlens blomma
I sin Faders lustgård sätta vill.

 Ömma Moder! intet språk beskrifver
Och din sorg i bilder preglar ut.
Pilten är ej död, han sofver”, blifver
Dock din saknads guda-tröst till slut.
Hulda Fader! med oändlig smärta,
Ser jag dig vid älsklings-grafven stå.
Skönt han hvilade vid edert hjerta,
Bättre hvilar han hos Gud ändå.

 Tårar trösta. Som den vise gråter,
Gråten dock med evighetens hopp!
Stoftet dör. Blott för att släckas åter,
Tändas lifvets skönsta jul-ljus opp.
Anden lefver. Bortom solens strålar,
Genom grafven går hans pilgrims-tåg.
Dit gick sonen, ren som dikten målar,
Nyfödd svan ur Urdas silfver-våg.

 Nordens stjernor öfver grafven glöda,
Der han göms från sorger och besvär.
Frid och tröst i deras strål-glans flöda,
Då vår saknads turtur klagar här.
Låt oss gråta, ack! men låt oss hoppas,
Att de kära återse en gång,
Och der lifvets eterneller knoppas,
Stämma in i evighetens sång!




Sehlstedt. 1.3