49
Jag vill ej börja året med att klaga,
Jag vill med kärlek af Guds kärlek taga
Hvar gåfva som han ger, om än bekymrens lott.
Kom tid och öde, glädje eller smärta!
Den gode Fadren jag förtror mitt väl.
Förtröstans källa porlar i mitt hjerta
Och hoppets harpa klingar i min själ.
Jag lyssnar gerna till de toner klara,
Ty hjertats lycka fästad är dervid,
Och under lifvets korta vandrings-tid
Behöfs väl mera, för att lycklig vara,
Än tron på Gud och i vårt hjerta frid?
En man “i verken”.
Jag ger hin att gå här längre,
Jag från staten tar min hand.
Tjenstevägen blir allt trängre
Som ett fullsatt kålrotsland.
Ofta har jag stått med suckan
Uti posten dagen om,
Länge lekt ”tittut” i luckan,
Bugat mig för hvem som kom
Ingen möda har jag sparat
Som de höga för mig stämt.
För hvar förman har jag parat
Hufvudet med tån alltjemt.