91
Sorg, Bekymmer, Tröst.
Sorg och bekymmer äro jordens barn.
Vid tidens strömfall byggde de sin qvarn,
Att krossa menskors bröst i evig tid
Och mala sönder deras fröjd och frid.
Så länge tidens flod ej dämmes opp,
Går kugg i kugg i oafbrutet lopp.
Med hvarje hjerta som i stoftet slog,
Den matas skall, och aldrig blir det nog.
Men ack! jag tänker: låt mig lida än!
Hvad qvarnen krossar, får jag nog igen;
Deruppe hvarje fröjd, som här förgår,
Som saffransbullar jag tillbaka får.
För hvarje qval på lifvets dunkla färd
Ha vi valuta i en högre verld.
Den trösten är en skänk, som hoppet ger —
Och jag beslutat att ej gråta mer.
Ty när jag rider uppå hoppets staf,
Blir färden ej så svår på tidens haf.
Jag färdas tryggt, och tänker som kung Ring.
”Den som är rädd, kan ju gå sjön omkring”.
Då böljan svallar och då stormen gnyr,
Jag Vet att det en annan är, som styr.
I hjertats bönkapell jag faller ner
I djup tillbedjan — ack! hvad kan jag mer?
