133
Hvar lektor snart uppå sin lager sof,
På dess panna låg ett gudskelof!
Och Cicero, Ovid och annat rart
På högsta hyllan sattes opp med fart.
Till Lissabon min svåger färdig var:
”Vill du gå med, så gör dig genast klar!” —
Det var en karl, som stod vid sina ord.
Jag gret och snöt mig och gick straxt ombord.
Och vågen fnös i sommarsolens brand . . .
Och nu farväl, mitt gamla fosterland!
Men det blef storm, och jag blef sjuk på stund,
Bad Gud — och satt's i land i Öregrund.
Tillräckligt utaf sjön jag hade känt.
Jag for till Uppsala och blef student.
Blef knöl om qvällen på ett punsch-kalas:
Det var så fasligt, fasligt stora glas.
Men det är många många år sen dess,
Och många gånger har jag haft process
Med lyckan sedan; och hvad helst hon gaf,
Men prest och kräckla — det blef intet af.
Ack, det var synd! jag hade mått så godt,
Och skulle sett så bra ut i kalott.
