151
Och skulle jag få välja plats att bo,
Uti dess park jag slog mig ned i ro.
Men som det säkert ej sig låter göra,
Så är det kanske klokast — att vi köra.
Jag Kyrkogården här till venster ser,
En folkrik stad, som byggs allt mer och mer;
Och länge står ej någon tomt der öde.
Sin egen byggnads-ordning ha de döde:
De bygga nedåt, icke ofvantill,
Djupt, skuggrikt, mystiskt äfven, om du vill.
För solen, såsom vi, ha de ej sinne:
Från andra sidan ha de dagen inne.
Och se'n de flyttat in, hvar i sin graf,
Stängs dörren till — och se'n hörs ingen af.
På dödens gåta man förgäfves stafvar.
Farväl, J döde! Frid med edra grafvar!
Bredvid förgängelsen och dödens blund
Står lefnadsfriskt det gamla Hagalund,
Med Bacchi drufvor, flätade kring pannan.
Bindmössor ser jag skymta om hvarannan.
För dem jag känner, då jag far förbi,
För ögonblicket, ingen sympathi.
Farväl, Frösunda! Du är ”kändt i orten”.
Det mesta, som man ser af dig, är porten.
