162
”Tempora mutantur et nos mutamur in illis.”
”Jag densamme som förr på den böjliga igen har spelat”,
Herdars qväden och Bacchiska värf, ”fiskmåsar” och “småplock”;
Ack! jag åldras alltre'n: det sprittande blodet, som dansat
Lifvets sköna galopp och sjöd som fräsande ”ehampis”,
Saktas allt mer och mer och isas af kylande Tiden.
Tiden är lömsk, man vet icke af förr'n lifvets galeja
Glidit från hoppets förtrollande strand, allt längre och längre,
Ned till den kyliga kust, der minnena spöka i qvällen.
Ack! hvem har ej med harm känt tidens flägt i karpusen
Rifva den ”flygande lock” och strö deröfver sitt ”silfver”,
Medan vi visas med hån ur ungdomens yrande kretsar?
Ensam jag åldras dock ej, jag ser mina ungdomsbekanta,
Unga som jag en gång och fria från lifvets bekymmer,
Öppna som himmelen sjelf och friska som landtliga djeknar,
”Smärta gestalter med lockiga hår och med rosiga kinder”,
Nu förbytta till form — otympliga, svåra gestalter,
Prostar med magar i skyn — det enda som höjt sig mot himlen,
Fromma som bräkande får, domkyrkor till skick och till hållning,
