163
Möta min ängsliga blick och sätta mitt bjerta i darrning;
Skrifvare, magra som strån, thesslikes med kinder som näfver,
Fordom studenter som jag, nu skrumpna med hiskliga smalben,
Ströfva som hamnar omkring och lura på gödande tjenster;
Flickor, älskliga mör, som fordom i hvirflande dansar
Prydde min ungdomsverld och spridde deröfver sitt solsken,
Femtonkantiga nu, förbytta till grymma madamer,
Stå de på lifvets strand, som ”harpor vid Babylons elfver”.
Men det är Tidens sätt att kufva vår syndiga ande:
Menniskan yfs af sitt lif, och ungdomen är hennes högmod.
Högmod går alltid för fall. Det är derför som årena komma
Skickade på oss att svalka vår geist med sitt kylande pulver.
Dock jag sörjer ej ungdomens flygt, jag mår mycket bättre,
Önskar den icke tillbaka igen; jag ger den min slängkyss,
Glad, att jag är der jag är, på mitt ensliga, sandiga Sandhamn,
Här är mitt lefnadsmål: ”det är vändningspunkten af lifvet”,
Ty om jag går litet till, så faller jag bums uti hafvet.
Hafvet kan visst vara bra, men jag har ingen lust att mig dränka,
Trifves för väl på min Ö, ty här är mitt Tusculum grundadt.
Här skall jag lära mig getternas språk och dikta Idyller,
