195
Så flög min ungdomstid förbi
Bland piller, burkar och charpi,
Och sång och piruetter.
Jag blef en viss seigneur till slut,
Brändt hår, såg ej så illa ut —
Ren skjorta, krås och fin surtout
Och veckade manchetter.
Aptekarn sjelf, helt frisk och sund,
Föll der han stod en morgonstund,
Som han tog på sig västen.
Det blef ett väsen och ett skrik —
Man pratade om arsenik.
Gud vet! nog bars han ut som lik
Och togs om hand af presten.
Jag såg apteket stå i pris,
Tog enkan på aptekar-vis,
Och köpte bröllops-kläder;
Blef gift och rik, och lyckan log.
Jag husbond-väldet genast tog —
Men frun blef arg, fick slag och dog
Och gick till sina fäder.
Så är all jordisk lott, gudnås!
Jag sörjde rysligt, det förstås,
Det nyss begynta smeket;
Blef melankolisk dag från dag,
Och pillret gjordes ej i lag —
Jag köpte mig ett hemman jag,
Och sålde bort apteket.
