204
Passagerarne äro redan ombord efter ett vidlyftigt
”mun- och handgemäng” med sina vänner och bekanta.
Landgången är intagen, kaptenen står på
kommandobryggan. Ångbåten skrapar med foten, liksom då man tar
afsked. Nu kilar han i väg; adjö! adjö!
Röken hvirflar, solen brinner,
Gudaskön naturen ler,
Och med vännerna försvinner
Skeppsbrokajen mer och mer.
Mången saknad ögat tydde,
Sista hviftningen är gjord;
Och med den mot stranden flydde
Mången slängkyss öfver bord.
Då jag såsom resenär kommer ombord på ett ångfartyg, erfar jag samma känsla som då jag får ett par nya byxor, innan jag hinner sätta mig in i de nya förhållandena. Detta var emellertid snart gjordt. Jag kände mig hemmastadd, utsåg genast min favoritplats för resan och höll ungefärligen följande tal till undertecknad:
Min lilla snälla gubbe!
Du har nu permission att resa till Helsingland eller hvart du behagar. Se nu framförallt väl om din kropp och låt din själ följa med, ty han kostar ingenting. Han kan vara dig till nytta vid många tillfällen, och han kan sjelf ha nytta af resan. Låt honom sitta i sitt gamla ”fönster” och se sig omkring. Ian tycker om vackra stränder, gröna trän, solsken och vackert väder, och gör för öfrigt icke afseende på annat än ett ”hyggligt bemötande”. Att bo i en frisk kropp är hans största njutning
