Sida:Samlade Sånger och Visor af Sehlstedt del 2.djvu/219

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

213

 
Min sångmö, språksam medan andra tego,
Från sorlet smög sig nu i tysthet bort,
Och nickande försvann i ångbåtsröken —
Hon litet folkskygg är, min lilla fröken.




Ett herrligt väder på morgonqvisten. Inloppet till Gefle vackert och solbelyst, med täcka villor på lummiga stränder och en mängd vackra fartyg, speglande sina ståtliga former i den blå vattenytan.

”Solen glimmar blank och trind,
Vattnet som en spegel.”

Man besåg staden, der man hade den sorgen att se ett sjelfsvåldigt och ymnigt ogräs på gatorna och torgen och kring sjelfva landshöfdinge-borgen. Fattades bara getter för att se riktigt idylliskt ut!

På en tafla i Rådstugu-farstun lästes följande:

”I detta rum skola varma hjertan, kloka hufvuden, främja Svea Rikes och Gefle Stads båtnad; näringar finna sin trefnad, handel, på redlighet grundad, utvidgas genom idoghet; svenska kölar med svenskt gods, bestämmas till aflägsna stränder, hembragdt ymnighet räcka bröd åt medborgare, utsprida rika frukter kring stad och land.”

På en annan tafla:

”Främling eller inföding, eho du äst, uslingen är menniska som du. Du kan blifva usling som han. Förföljd af nöden och sjelfva lifvet, flyr han till dig. Flyr du för honom, finner dig samvetet, finner dig domaren.”

I en af strand-alleerna fann undertecknad en lapp af ett sönderrifvet bref med följande innehåll: