214
— — ”Kära du! vore jag landshöfding, vore det ingen
nöd. Gud välsigne dig och din familj.”
En bekant träffade jag, som jag hade svårt att igenkänna för hans oförlåtliga magerhet. Han såg ut som ett opp- och nedvändt utrops-tecken, och jag fruktade att hvarje vindflägt skulle slunga honom till marken, hvarför jag alltid höll mig på litet afstånd.
Sin hållning rår han ej mera för,
Han raglar liksom för dryckjom fallen.
Som pepparkorn i en klimp af smör,
Så sitta ögonen djupt i skallen.
Jag tror att Shakspeare har rätt:
”Naturen stundom illa mår, och lättas
Af vilda utbrott. Jorden
Plär ofta plågas af en sorts kolik,
Som kommer sig af väder, innestängda
I hennes sköte.” —
Emellan Gefle och Söderhamn regn, blåst och mycken sjösjuka! Damer i krinolin ta sig ej bra ut på däck vid dylika tillfällen. All sjösjuka har en framåtlutande ställning, blåsten å andra sidan har något för mycket upplyftande.
Staden Söderhamn är från stora sjölandsvägen osynlig och representeras af Stugsundet, försedt med värds- och tullhus. Ingenting märkvärdigt. Resan fortsattes i samma regn och blåst, tills emot aftonen ovädret tystnade och vi möttes af ett annat natur-odjur, Tjockan.
