216
Arbetaren går med käpp, nattkappa och cigarr. Ansigtet glänser af förnöjelse.
En mängd hundar anmärkte jag i Hudiksvall utan nosgrimmor och munkorgar: lefve friheten! alla hundar borde utrotas från jorden. Rådstugu-tornet höjde sin spira mot de flygande molnen som en kolossal rättika. Lossning och lastning fortgick under gudstjensten. En ångbåt har alltid brådtom. En vagn rullade in på däck; derefter en stor och tjock prest, mörk som Erebus, med en rygg, som påminde om tabula nigra. En herre med en stor snusburk embarkerade äfven jemte tvenne löjtnanter, eller som de kallas af någon författare, ”mekaniska trycken på helvetesmachiner”.
Ångbåten är åter i gång. Viftningarna lika med dem, jag såg i Stockholm. Frisk kultje, som öfvergick till en liten storm, hvilken förjagade all matlust. Norrlands-bergen lyftade sina blå hjessor här och der mot skyarna. På eftermiddagen aftog blåsten, fartyget gick stadigare, glädjen återkom med glam och sång och punsch.
Klang! en liten visa uppå hafvet
Kan ej skada, gubbar, eller hur?
Känns ej allt elände som begrafvet,
Då man kommit storm och faror ur?
Hvarför bryggs vår lilla bål? J frågen,
Och jag svarar med pokal i hand:
Bacchus är vår hulda far på vågen,
Som vår hulda pappa uti land.
Vi ha sett i dag, hur stormen brutit
TLejonmodet i de ungas hop.
