Sida:Samlade Sånger och Visor af Sehlstedt del 2.djvu/223

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

217

Vi ha sett, hur filosofen sutit
Grå och vis, i hemska ulriks-rop.
Mången kind ha vi i dag sett tecknad
Med förskräckelsens och smärtans min.
Mången skönhet ha vi sett förbleknad
Sjösjuk stå på knä i krinolin.

Se! nu ljusna hafs- och himlabrynen,
Sakta tystna bränningar och brått.
Neptun, nyss så grym och grön i synen,
Blidkats af de offer som han fått.
Vågen svallar lätt mot skär och hällar,
Sol och glädje lifva själ och kropp.
Se! der blåna Norrlands skog och fjällar:
Lefve Norrland! klang! och botten opp!




Sundsvall, herrligt till sin belägenhet och märkvärdigt i sitt framåtskridande. Ingenting småfnaskigt och för sig sjelf, utan lif och anda och företagsamhet i stort; icke för ögonblicket, utan för framtiden. Heder och vördnad! lycka och framgång! Farväl, farväl!

Natten var herrlig, fartyget gungade på silfvervågor. Månan sken som en nyklufven Edamer-ost.

Skulle nu krypa till kojs allt lif i den gungande arken.
Damerna redan förut på sömnens vänliga armar
Vyssats af böljornas sång i drömmens förtrollande riken,
Medan vi, skapelsens herrar, på däck med blossande snuggor
Rökte vår länsman till slut och sögo Ostindiska stumpar.
Troligt af bristande rum, man såg en mängd krinoliner,
Större och mindre till vidd, som fullt i gångarna hängde,