222
Under den allmänna förtjusningen ombord öfver de
herrliga landskapen somnade en tjock och väldig patron
med handen under örat och armbågen stödd mot relingen.
Jag påminde mig hvad någon författare hard yttrat:
”Lifsflamman qväfves, ja, till och med släckes stundom —
genom för mycket talg.”
En mängd förtjusande ställen passerades: Sanda, Utansjö, Åbord, Sandö, Bollsta, Kramfors m. fl. Jag råder läsaren, att så fort tiden medgifver resa dit och bese alla dessa ställen, hvilka jag nu ej har tid att beskrifva, emedan jag egentligen är blott ute för att titta och ej för att plottra och skrifva. Hvad som är obeskrifligt vackert, är dessutom omöjligt 2tt beskrifva.
Nylands Lastageplats, der ångbåtarna äfven lägga till, ser skräpig ut med förfallna bryggor och en tarflig tullpersonal, ligger omkring 6 mil från Hernösand och är en upplagsplats för de ofvanför liggande ångsågarnes afkastning. Tre arbetsmyror, Elfkungen, Händig och Flink släpa timmerfottor till sågverken. Det ser mycket arbetsamt ut, och jag vill ej vara i deras kläder, om jag fick alla ångsågarne till skänks emellan Nyland och Hernösand, hvilka lära vara icke mindre än 7 stycken.
Här säger Ångermanelfyen till de större, djupgående fartygen: ”Hitintills skolen J gå, men icke vidare; här skola edra stolta kölar lägga sig.” Elfyen blir nu mera kort om hufvudet, vresig och orolig och börjar småputtra.
Hammars gamla marknadsplats, som jag ser till venster, är för mig en gammal ungdomsbekant. Just i den der nipan har jag stått på hufvu't många gånger.
Herrliga elf! Från sköna barndomsdagar
Mins jag din våg och dina berg och land.
