Den här sidan har korrekturlästs
26
Visa.
Stunden bortilar, men icke min smärta:
Doktorn har sagt, att jag har för stort hjerta.
Ack, ja! söta vän!
Kom och känn, kom och känn! —
”Jo jo, men! jo jo, men!”
Går jag på gatan och på promenaden,
Ständigt jag mönstras från hufvu't till vaden.
Då skriks med en mun:
”Hvad din näsa är tunn,
Res för Guds skull till brunn!”
Allt jag förbjuds: sjelfva drufvornas näktar,
Morgonens dagg liksom aftonens flägtar.
Om jag blott ser på Mån,
Körs jag straxt derifrån
In i stugan och vrån.
Går jag på Opris, der bröderna sitta,
Hinner jag knappast på kyparen titta,
Förrän vännerna
Hytta med näfvarna:
”Du må våga dig sta!”
