59
Nej! — hvem bad dig gå ut,
Sångmö! gå hem, stöp ljus!
Lyran. jag riktigt har håg
Byta mot yx och såg.
Det enda som lifvar opp det ödsliga landskapet är en get — tarflighetens sinnebild. Hon har fördjupat sig i botaniska betraktelser, och tycks just nu vara sysselsatt med lösningen af det kinkiga problemet, huruvida det skulle ligga inom möjlighetens gräns att hemta någon föda ur kasserade löfruskor. Födan kunde visst vara bättre; men i dessa dyra tider resonnerar hon ganska förståndigt: ”man vet hvad man har, men vet ej hvad man kan få.” Der hon nu står, omgifven af en hård natur, återger hon en hemsk men sann tablå af hungersnöd och barkbröd.
På en klippa näst intill står en bock, förmodligen hennes son, hvilken hon tycks vilja skryta med, emedan hon än med välbehag betraktar sin sötunge, än kastar sina blickar opp till mitt fönster, liksom hon ville att äfven jäg skulle dela hennes beundran. Men hvem har icke gjort en bock här i verlden! Det kan icke vara någonting att skryta öfver.
Emedlertid tycktes bocken ingalunda dela söta mammas åsigter i afseende på födoämnena, utan roar sig i stället med att klia hornen mot min mangelbods-vägg. Det kunde han låta bli, ty han skafver af färgen. Han tycks ej ha sinne för målning och troligen lika litet för de sköna konsterna i allmänhet. Vore det icke synd att sätta öknamn äfven på en bock, skulle jag kalla honom Bodell, efter han skafver på min bod.
Men nu aflägsnar sig geten — kanske stött öfver mitt ringa deltagande för hennes unga bock, eller sanno-
