60
likare derför att hon anar oväder och vill sätta sin person i säkerhet, innan mörkret inbryter, Lika godt! god natt, Anna Stina!
En liten strof ännu skulle jag vilja förtälja om en get, medan jag kommer ihåg, och efter yrvädret ännu ej börjat:
För några år sedan lefde här på stället en gammal gumma, som hette Lisa. Hon hade en get, som var hennes glädje, och som, till erkänsla för den moderliga omvårdnad hon rönte som barn i huset, skänkte henne dagligen både mjölk och kaffegrädde. Men en natt dog geten. Gumman Lisa var otröstlig. Jag kan ej beskrifva hennes bedröfvelse utan att låna ord af Vitalis:
”Hon åt ej, drack ej, sof ej, och gjorde ej sitt tarf.”
Sjelfva snusdosan, som annars var hennes tröst och förnöjelse under hennes reflexioner öfver lifvets njugghet, hade nu under sitt lock ingenting lockande; och den lilla blanka kaffepannan, som hon brukade kalla för ”lilla Brunstedt”, och hvilken i åratal utgjort hennes käraste möbel och en fägnad för ögon, öron och alla lemmar, förnuft och alla sinnen, stod nu obrukbar, sedan gräddunderhållet af ett oblidt öde blifvit så oförmodadt indraget. Hennes sorg var så mycket större, som hon i sin fattigdom icke egde det ringaste hopp att kunna förskaffa sig en get igen. Och hvad är ett lif utan hopp — och en fattig gumma i skärgården utan get!
”Men då nöden är störst, är hjelpen närmast.”
En jovialisk öfveruppsyningsman fattades af den välvilliga tanken att hjelpa gumman Lisa. Han klädde sig i svart frack, hvit halsduk, satte krusflor kring sin halmhatt och företog en humoristisk vandring omkring till
