Sida:Samlade Sånger och Visor af Sehlstedt del 2.djvu/78

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

72


Till en Ordspråkshatare.


Du bedt mig sjunga. Nå väl! ur armen jag skakar.
Du får ursäkta likväl om visan ej smakar.
Det är min vänskap, som denna gången dig naggar:
Du vet af gammalt, fins ingen ros utan taggar.

Att vara nöjd med sin lott är alltid det bästa,
Och sky som pesten all afundskap mot sin nästa.
Hvarandras välstånd vi alltför mycket förtryta:
Det alltid mycket är i en främmande gryta.
.
Mot andras lycka man jemt sin egen vill byta,
Så tycks ibland, då man ser en gladare yta,
Men ingen känner ens hjertas innersta jemmer:
Den som har skon, känner alltid bäst hvar den klämmer.

Njut som ditt eget af andras gladare öden;
Men vändes lyckan, så vänd ej ryggen åt nöden,
Stöt ingen från dig. Den gamla läran du känner,
Så väl som jag, att i nöden pröfvar man vänner.

I denna verlden kan något hvar taga miste.
Att vara fläckfri blir alltid menskan den siste.
Fast man sin vishet alltjemt försöker att skärpa:
En kloker höna kan ock i nässlorna värpa.