83
Allt hetare blef solens bloss.
Knapphändigt för vår ång-koloss,
Kanal'n bokstafligt tryckte oss
I sina gröna armar.
I lunderna sjöng fogeln glad,
Och gungande stod rågen,
Och sippan neg, och gräs och blad
Sig bugade mot vågen.
En munter gök i björken satt.
Han ropte — jag tog af min hatt.
Och slåtter-folk och hö och skratt,
Och trinda barn, gudsgåfvor!
En färja såg jag tung och trög,
För intet fjesk benägen.
En sväng-bro, stolt och himmelshög,
Steg, artigt nog, ur vägen.
Så tung den var, med stock och sten,
Den drogs blott af en enda en —
Men gumman hade vackra ben,
Så långt jag kunde skåda.
I solen glänste liarna,
Der ängarne de slogo.
Ett ögonblick vid Ortala —
Och ett glas punsch vi togo.
Ej mycket väsen Bruket gör;
Men gummor sprungo strand utför:
En mängd af grädde, bär och smör
Kröp ner i försalongen.
