Sida:Samlade Sånger och Visor af Sehlstedt del 2.djvu/92

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

86

 
Af elden, som i hennes öga brann,
Jag märkte snart att vi förstått hvarann.

På stadens brygga stodo vi en dag. —
”Stå ej så nära kanten”, sade jag.

”För min skull, Amelie! låt bli! låt bli!” —
Men foten slant och flickan föll uti.

”Fräls himmel!” skrek dess moder, som var med,
Och med ett skutt jag dök i djupet ned.

Men i en slup en löjtnant kom i hast,
Och fick med ens i hennes klädning fast.

Han flickan förde, lefvande fast blek,
Till hennes mor som stod på strand och skrek.

Jag samm till stranden med det rön jag gjort
I byxor är det svårt att simma fort: —

Men mamma i sin famn löjtnamten slöt
Och gaf mig fan, fast jag var mera blöt.

Löjtnanten kom i sjunde himlen in —
Och Amelie var icke mera min.

En ed jag svor, så helig som en bön,
Att ej för flickor hoppa uti sjön. —

Men sällan går det som man tror och vill.
Löjtnanter borde aldrig finnas till.