86
Af elden, som i hennes öga brann,
Jag märkte snart att vi förstått hvarann.
På stadens brygga stodo vi en dag. —
”Stå ej så nära kanten”, sade jag.
”För min skull, Amelie! låt bli! låt bli!” —
Men foten slant och flickan föll uti.
”Fräls himmel!” skrek dess moder, som var med,
Och med ett skutt jag dök i djupet ned.
Men i en slup en löjtnant kom i hast,
Och fick med ens i hennes klädning fast.
Han flickan förde, lefvande fast blek,
Till hennes mor som stod på strand och skrek.
Jag samm till stranden med det rön jag gjort
I byxor är det svårt att simma fort: —
Men mamma i sin famn löjtnamten slöt
Och gaf mig fan, fast jag var mera blöt.
Löjtnanten kom i sjunde himlen in —
Och Amelie var icke mera min.
En ed jag svor, så helig som en bön,
Att ej för flickor hoppa uti sjön. —
Men sällan går det som man tror och vill.
Löjtnanter borde aldrig finnas till.
