Sida:Samlade Sånger och Visor af Sehlstedt del 2.djvu/91

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

85


Löjtnanter borde aldrig finnas till.


Det var en tid, då jag var ung och glad.
Då bodde jag uti en liten stad.

En lycka hade der så när mig händt.
Det var straxt efter, sen jag blef student.

Jag i en flicka blef så dödligt kär.
Ni vet hvad det är för ett grymt besvär.

Fast jag var glad, jag ändå gret och led.
Då man är kär, är allting upp och ned.

Om dagen gick jag sofvande omkring,
Då natten kom, då sof jag ingenting.

Jag magrade, blef glåmig, blek och hvit,
Fast jag var hungrig, åt jag ej en bit.

Och hade mygg ej funnits, så min själ!
Jag tror jag riktigt hade svält ihjäl.

Och hade regn ej stundom fallit ned,
Jag tror af törst jag hade strukit med. —

Min sköna, som jag var så kär uti,
Var sjutton år och hette Amelie.