103
Guden tyckte, att omsider
Tungt hans ungkarlslif förflöt.
Då han såg de Nereider,
Kände han att något tröt.
I ett huj han gåtan löser,
(Kärlekspjollret hör ej hit)
Och bland hafvets fagra töser
Tog han fröken Amphitrit.
Samma qväll de vigdes redan,
Det är ruff i hafvets kung.
Och hans drottning såg man sedan
På sin snäcka skön och ung.
Seglet lätt mot himlabågen
Skiftade i karmosin,
Och Tritonerna på vågen
Stämde upp ”God save the Queen!”
Men bekymmer ha vi alle,
Gudar gå ej fritt en gång:
Æol, en orolig skalle,
Gjorde i hans verld förfång;
Störde med sitt anhang friden,
Svepte in hans tron i moln,
Och for fram som nu för tiden
Ryssen i det arma Poln'.
När en qväll han glömt att stänga
Sina stormars fängselhvalf,
Sågs kring rymden packet spränga
Hejdlöst så att hafvet skalf.