121
Jag alltid älskat pennor af en gås,
Stålpennor kunna ej af mig bedömmas:
Jag tål dem ej, så sannt som jag är döpt,
Ty ingen enda har jag ännu köpt.
Hvad jag skall klottra här uti min hytt,
Om notabene jag får bo allena!
Ty hyttkamrater har jag alltid skytt,
De höra knäfveln till och det gemena;
Helst jag ibland, som ej är något nytt,
För roskull älskar på pegasen skena.
Man vet ej för hvad folk man råkar fast:
Man kunde sjelf en visa bli i hast.
Och nu farväl, I alla Stockholmsvänner
Af båda könen! jag er säga vill,
Hur outsägligt lycklig jag mig känner
Att slippa trängas som en packad sill,
Att ingen oro i min lifhank bränner,
Att själn är nöjd — och det gör mycket till.
Farväl! jag lemnar mig i ödets händer:
Jag far som fogeln — dit han näbben vänder.
Hvart skall jag hän? Det må Gud fader veta:
Vet bromsen hvarför eller hvart han far?
Nej, gubevars! men ni vill ändå leta
Min res-plan ur mig, som jag sjelf ej har!
Jag vill blott ha motion, som för de feta
Skall vara ytterst helsosam och rar.
Der har ni skälet. Jag hör till de tvära:
Vi gå till annat; om jag får besvära.
