134
att de ville kontrollera de lärdes uppgifter angående genevern, men erfor snart att det var deras egen uppgift de hade bestyr med, och som är ganska vanlig bland passagerare under sjögång. ”Jag känner kryddan, sa fan om brännässlan.”
Vädret var emedlertid snart öfverståndet som det ofta händer i dessa farvatten med sina snarstickna najader. Sjön saktade sig. Man styrkte sig med en behöflig frukost, och snart utstrålade belåtenhetens sken från alla ansigten.
Vi landade vid Grenna, Per Brahes stad och Sankt Britas födelsestad, fordom ett Zigenare-tillhåll, nu ett aktadt samhälle med säkert mycket godt folk. I en så vacker natur kunna endast goda menniskor bo. Staden är inbäddad i den yppersta trädgård, ur hvars frodiga grönska den tittar upp som en röd tulpan. Här ville jag dröja, men vår hederliga och annars hyggliga kapten hyste en motsatt åsigt, hvilken jag fann för min del stridande mot allt sundt förnuft, då man tog i betraktande, hvilket vackert ställe man hade att gå i land på och roa sig. Med en hastighet som var otrolig intog han det fraktgods som låg på bryggan, och med nöd hunno vi förse oss med några rågade tallrikar läskande körsbär, som vi sedan snoppade i oss, under det vi på vår gungande galeja med förtjusning betraktade den fruktbara och herrliga nejden.
Just uti en stad som denna,
Ni förstår jag menar Grenna,
Ville jag, om jag fick rå,
Ned min påle slå;
Just bland dessa saftigt gröna trän,
Det förstås med några får och fän,
