Den här sidan har korrekturlästs
185
Och Ulrik ropte
Och hatten sopte
Från hjessan kal,
Och under qval
Han fyllde botten
Uti kalotten.
”Jag mig begaf
Ut på ett haf,
Som jag ej kände
I dess elände.
Jag trodde godt
Om hafvets Drott;
Men hela kroppen
Och hufvudknoppen
Förnämligast
Mig lärt i hast,
Att stundom vågen
Har ondt i hågen,
Och vågor gå
Mot himlen så,
Att på de hvita
Man ej kan lita.
Ty Neptuns lust,
Tyvärr, är just
Att menskor plåga
Och minst att fråga,
Om sjelfva fan
Tar en kaftan,
Om verlden mister
En komminister.”
