190
Doktorn och hin ha gifvit mig tanken,
Att jag för helsan så här skulle ut.
Ack! hvarför satt jag ej heldre i Banken,
Nitad vid kassan i bläckig syrtut?
Är detta helsan, doktorn mig spådde,
Gaf han sitt råd uppå nykter kaluf?
Himmel! om fast land en gång jag nådde,
Fan gaf jag skoflar och skorsten och skruf.
Hören, godt folk! Den som mig begrafver,
Ger jag min kassa och ur och peruk.
Slungen i hafvet mitt bankokadayer,
Död är jag heldre än pinad och sjuk.
Doktorns regime jag ej mera proberar,
Han som mig spådde en sjöluft så ljuf:
Heldre i hvalfiskens buk jag loverar,
Än på en ångbåt med hjul eller skruf!
Hafvet blir enformigt i längden, man blir sömnig, då
man länge betraktar de rullande vågorna. Nå ja! då kan
man ju lägga sig! Ja, visserligen! men ponera, man i
hytten intill hör skratt och kolorum, och man till på köpet
blir nyfiken att få veta anledningen, så går man heldre
dit och ser efter, i fall, notabene, hytten tillhör bekanta,
än man lägger sig att sofva, då man ändå ej skulle få
sofva i fred. Jag gick derföre in i den muntra hytten.
Der speltes kort. Jag satte mig i ett hörn och såg på;
men som jag ej särdeles förstår mig på denna besynnerliga
konstgren, så blef jag allt sömnigare och sömnigare, och
förfogade mig slutligen in i min egen hytt, under det jag
tänkte på Grafströms vackra och goda råd:
