191
”Gå ej på spelhus, ty förderfvet hinner
Dig der, ehvad du vinner eller tappar:
Förtviflan blir din vinst — i fall du tappar,
Och äran din förlust — ifall du vinner.”
Jag lutade mig på soffan för att läsa, då jag bland
annat smått och godt fick veta: att ”menniskan består till
fyra femtedelar af vatten; och att hafvet har så mycket
salt uti sig, att om det samlades på Amerika, så skulle det
bilda ett berg öfver hela den verldsdelen af minst 4,500
fots höjd; att norrsken är bara ett magnetiskt oväder och
stormarna spasmodiska ryckningar af hafvet, samt att
hafvets vågor under storm hinna på sin höjd 20 à 25 fot
under sin jemna gång.” Vacker jemnhet! tänkte jag och
insomnade. Jag vet ej, huru länge jag sof, men jag vet så
mycket mer, huru jag vaknade. Hyttfönstret flög upp med
ett dån, som liknade ett skott, och ett stycke af en
förflugen svallvåg snurrade in med förfärlig brådska och
öfverspolade min yrvakna fysionomi tämmeligen oförsynt.
Jag blef fullkomligt vaken och mornad på en gång, men
fann mig föranlåten att göra min toalett, hvarefter jag gick
upp på däck. Der strålade alla fysionomier af glädje och
belåtenhet, ty vi voro nu inomskärs och började känna
oss igen.
Furusund passerades, och man synade med stor förnöjelse och förtjusning alla de oräkneliga sommarställen, som på de sednare åren anlagts och växt upp till fromma för naturens vänner, strandegare och ångslupsrederier. Ju närmare man nalkas Stockholm, ju vackrare blir det, och nu skulle vi snart frälsas ifrån alla vedermödor.