192
Vikingasäten, åldriga lundar,
Klippor, den eviga frihetens värn!
Präktiga skärgård! frälsningen stundar:
Du är gudomlig på längden och tvär'n.
Hafvet ej längre i örat oss ryter,
Gullgult i månsken Trälhafvet flyter,
Kölen dess yta så lätt genombryter,
Som med en knif man en julbulle skär.
Och på gaffeln hissas fanan,
Blå och gul med sallaten som hörnprydnad fäst,
Och mot ljusa stjernebanan
Pekar skorsten, allvarlig och svart som en prest.
Vår styrman ljus och stor,
Rorgängarn vid sitt ror,
Machinist — hvar och en är för oss nu en Gud:
Låt oss klinga,
Låt oss bringa
Dem en tacksamhetsskål under tonernas ljud!
Målet är snart hunnit, vi ha uppnått Blockhustullen.
Nu packar man ihop sina res-effekter. Allt ställes
ordentligt på ett ställe. Man är nu i ordning och kan med lugn
öfverlemna sig åt den sköna anblick, som vår konungastad
erbjuder. Och då månan, ”himlens silfvervårta” kastar sin
milda glans öfver föremålen, så kan Gosselmans beskrifning på
inseglingen till Newyork ha någon tillämpning på vår
insegling till Stockholm, ”hvars husmassor, pallisaderade med
oräkneliga skeppsmaster, nu framskimrade i detta groteska
skuggspel, hvaruti månsken och afstånd tillhopa försätta
större objekter.”
