Sida:Samlade Sånger och Visor af Sehlstedt del 3.djvu/206

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

198

Drifvan dock hans nåd ej hinna kan:
Han är lycklig han.
Vore han som jag så tom och svång,
Vore ej hans ro likvisst så lång —
Fast naturen larmar,
Opris sig förbarmar
Kanske med en — varm buljong.