15
En vårmorgon vid hafvet.
Skärgårdsbild.
Solen vaknar och sticker sitt lysande hufvud ur sin varma
purpurbädd. En lätt sunnan blåser bort den violetta dimma,
som natten andats på hafvets spegel. Hufvud vid hufvud
titta vågorna upp och tumla i den lätta morgonluften.
Lärkan sjunger öfver en utskjutande udde. Måsen, hafvets
ficktjuf, tänker redan på frukost. Hvilken förvånande aptit
i soluppgången! Afundsvärda mage! lysande födgenie! En
lotsbåt seglar ut från Sandhamn med nya barkade
prickstänger, för att sättas ut vid skär och grund. Lotsarna
liksom flugorna, sätta sina prickar här och der. De nya
sydvesterna lysa i solskenet som smörblommor eller ”fandens
melkebötter”. Kölvattnet glänser som ett perlband.
Snuggorna blossa. En ung fyr sitter på relingen och sjunger:
Uppfödd och född uti hafvets sköt,
Döpt i dess vatten tillika,
Aldrig jag lärt mig att plöja med nöt,
Aldrig jag lärt mig att dika.
Så har det varit se'n fader min dog:
Hafvet min åker och båten min plog.
