217
Ty det är lika svårt för jordens son
AT fy dem som att komma opp tll mån'.
Men lika godt! jag har ej lust att bada
I förer. Nej, jag älskar helst det glada.
Till dess en gång, ”när jag bärs ur mitt hus,”
Vill jag se veriden lefnadsfrisk och ljus.
När friska nerver i mitt hjerta spritta,
På lifrets mudderpråm jag skulle sitta
Och ösa gyttja utur tidens flod,
En ängslig ler-gök med förkrossadt mod;
Och med ett hjerta, mörkt och öfvergifvet.
Blott sjunga: ”sorgen skuggan är af lifvet!”
Jag sjunger: ”goda gosse, glaset töm!”
Och: ”hade jag sextusende riksdaler
Uti qvartaler!”
Och: ”fröjd i hjertan och pokaler!”
Det muntrar sinnet, friskar upp vårt mod,
Och lyfter oss ur stoftets hökarbod
Till diktens kullar, evigt sommargröna,
Der, ”lik en fjäril, älskande det sköna,”
Den glada själen svärmar om och far
Uti dess rika glänsande bazar.
Ja, Tant! glad skall jag vara, ty det har jag funnit
vara det roligaste;
Och inte har man just att sörja öfver,
Om man blott har fullt upp hvad man behöfver.
I sorg vill jag mig aldrig gräfva ned,
Om jag för sorger blott får gå i fred.
