Sida:Samlade Sånger och Visor af Sehlstedt del 3.djvu/226

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

218


Allvarsamt sagt! Tycker inte Tant verkligen att jag är för litet allvarsam? Åh nej! det skall Tant inte tycka. Jag menar allvarsamt, fastän det ibland kanske låter som gyckel. Jag afbidar emellertid Tants omdöme öfver min kalender, och önskar blott att dess läsning måste bekomma väl. Men läs icke under klarinett-blåsarens musik-öfningar, ty det skulle bestämdt inverka menligt på Tants omdöme om min poesi. Välj hellre det angenäma ögonblicket efter en liten middagslur, eller vid doftet af den arabiska bönan. Tag fram lilla pannan, gräddsnipan och sockerasken med Napoleon på locket — gamla Napoleon, det förstås! Jag har alltid tyckt mycket om den der lilla silfvergubben. Då kunde man säga att ”man lefde i ett tidhvarf.” Det var en mästare att föra krig. Men så lärde han ej ut konsten heller. Och det är ej någon liten konst att föra krig. Mycket lättare är det att göra fred. Det skulle till och med Tant kunna göra. Men nu bry vi oss ej om någotdera.

Med Napoleons tillåtelse tar tant sig nu en kopp kaffe ur den lilla blanka vår-pannan; och under denna angenäma sysselsättning hoppas jag Tant tittar på min lilla kalenderunge, hvilken jag nu innesluter, liksom mig sjelf, i min nådiga Tants alltid visade ynnest och välvilja.