Sida:Samlade Sånger och Visor af Sehlstedt del 3.djvu/42

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

34

Och då de äfven saknas hos de unga,
Så har hon också sällan tand för tunga,
Och hennes ord bli väder som man vet,
I parlament som universitet.

Uppå kalaser och festiviteter,
Der slamrar hon som pukor och trumpeter.
Sin bästa lager-skörd hon likväl tar
kaffe-rep, som man berättat har.
Ty kommer hon i farten der att tala,
Då är det värre än när rännor sqvala.
Det säkert vore en välsignad sak,
Om menskans öron sutte längre bak.

En mängd med egenskaper hon besitter:
Hon härmar åskans dån och fogelns qvitter.
Och tala kan hon stundom då och då
Med samma tunga, som det vore två.
Hon kan med menskan leka katt och smila,
Hon kan ens rykte hugga som en bila.
Och vill hon visa sitt förakt till slut
Och orden tryta — då räcks tungan ut.

Ett nyhetsmagasin är hela gommen,
Der kry hon sitter in i ålderdomen,
Tillräckligt snäsig, som en Inspektor
I luckan sitter på sitt postkontor.
Inkomster har hon, goda dar hon gör sig,
Och har ett eget sätt att hugga för sig.
Och ofta har hon ojemförligt mer
Inflytande än någon postkamrer.