37
Jag länge hört din klagosuck vid stranden:
Din bön är hörd, uti Olympen spord:
Du älskling sjung!” — Och sen han talat hade
Mot svanens silfverdun han lyran lade.
Då klang från strängens guld i stilla qvällen
Odödlighetens ton, ej hörd förut,
Och svanen hänryckt sjöng: mot himlapellen
Sin salighet i sköna toner ut.
Men solen sjönk i purpur bakom hällen,
Och sångens fröjd var blott en kort minut,
Ty sången, som förnekad var på jorden,
I dödsminuten var hans svan-sång vorden.
I sorg hans maka samm kring öde stränder,
Och ingen tröst hon i sin smärta fann.
Kring enslig bölja hon sin klagan sänder,
Tills under sång hon underbart försvann.
Men till Apollos thron den trogna länder,
Der båda makar möta ömt hvarann. —
Se'n dess med hvita svanor sågs den täcka
Gudinnan Venus åka i sin snäcka.
