36
Den döende Svanen.
(Efter en myth.)
”Skall jag då ensam stum och sånglös vara,
Skall aldrig lösas här min tungas band —
Jag, ensamt jag ibland den sångarskara,'
Som vingad sväfvar öfver haf och land?
Ej korpens skri, ej måsarna, som fara
I stormig rymd kring öde skär och strand,
Jag dem afundas ej, men många gånger,
O! Philomela! dina ljufva sånger.”
”Hur herrligt skulle jag, o sol, dig sjunga
Och mot din himmel ömma toner slå!
I sångens salighet jag skulle gunga
I aftonrodnans glans på bölja blå.
Ej skulle lifvets sorger mig betunga,
Jag skulle sjunga blott och dö derpå.”
Mot djupet dök han, vemodsfull i hågen,
Och åter samm han silfverhvit på vågen.
Då steg ur aftonskyn från himlaranden
I glans bland blommorna på vänlig jord
Gud Phoibos sjelf med lyran uti handen
Och talte Gudars språk i milda ord:
