Den här sidan har korrekturlästs
76
Sonnetter på Sandhamn.
1.
Bedröflig är den ö, som jag bebor,
En koloni af lotsar utan kor.
Syns något lefvande här gå i bet,
Så är det blott en halfförtorkad get,
Med skägg så långt som mitt, och anletsdrag.
Ej stort förnöjdare hon har än jag.
Försynen snarlik gjort vår lefnadslott:
Ett magert lif bland bränningar och brått.
När hjertat suckar uti djupa drag,
Då bräker hon — och så gör äfven jag.
Och mötas vi på klippan då och då,
Vår sambhällsställning vi fundera på.
Och som det här på platsen kan gå an,
Så stanna vi — och stirra på hvarann'.
2.
Jag tankfull går ibland och ser mig kring,
Hur hafvet slår kring ön sin våta ring,
Och susar evigt ett och samma språk
Och kastar sjöskum på vår gamla Båk.
