Hoppa till innehållet

Sida:Samlade Sånger och Visor af Sehlstedt del 4.djvu/122

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

114

 
Dock ljuf har sommarn varit
Uppå vår ö.
Och hit har folket farit,
Som ej tänkt dö.
Det också var beviset
På sundt förnuft,
Ty här är paradiset
Af sjö och luft.

Här gick man klädd i lakan
På hafvets strand.
Här satt man opp till hakan
I sol och sand:
Man seglade och rodde
Och röd blef kind,
Och alla krämpor gnodde
Med hafvets vind.

Väl plågsam lilla nåden
Sin ryggvärk fann,
Men hafvet blåste på den,
Så den försvann.
Fanns här en skymt allenast
Af gikt och pjunk,
Så ropte vågen genast:
"Var god och sjunk!"'

Här sjökaptener traskat
Och plöjt vår våg,
Och alldeles förbaskadt
Vi fått med råg.