121
Salen, der vigseln förrättades, var bländande upplyst af stearinljus, oberäknadt de ljuslågor i trearmiga stakar, hvarmed marskalkarna instakade och under vigseln temligen närgånget bestrålade brudparet.
Bruden var klädd i svart siden med blombuketter utefter kjolen, från axeln till fotabjellet, krans och krona af myrten samt en hvit slöja, som sopade golfvet. Brudgummen bar svart bonjour och hjertbukett. Brudtärnorna, hvita, mjuka, smidiga som unga måsar — men dunfria.
Jag var icke med och klädde bruden, men jag vet att silfverpluringar inlades i hennes skor, som bruket här kräfver, äfvensom att bruden sjelf, innan brudskaran satte sig i gång, inpraktiserade silfverslantar i fiolerna. Att hafva penningar i brudskorna lärer vara ett tillförlitligt medel att i äkta ståndet få dansa på rosor alltigenom. Att lägga dem i spelmansinstrumenterna måtte innebära lycka i äktenskapets hasardspel, så vida det ej helt enkelt betyder en blifvande god klang i de så kallade äktenskapsfiolerna.
Sedan vigseln var förrättad och lyckönskningarna och slägtpussarna voro öfverstökade, kringbars kaffe med ty åtföljande alla form-möjliga stockholmska sockerbagarekrumilurer. Derofvanpå kom den för manfolket oumbärliga, konjaksdoftande kaffehalfvan, som äfven kallas gloria mundi, hvarefter dansen började och fortsattes med lif och anda till klockan ett på natten, då de äldre aftågade till en annan lokal, der bröllopsbordet var dukadt. Ungdomen, som under tiden fortsatte dansen, fick sedan utgöra andra backlaget och undfägnades i samma lokal under en vida högre och ungdomsmessigare munterhet.
Bordet var storartadt försedt med Guds gåfvor. Der fattades icke en gång krokanformiga tårtor. Allt var full-
