Sida:Samlade Sånger och Visor af Sehlstedt del 4.djvu/130

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

122

komligt herrskapsmessigt och sjelfva aptiten gaf ingalunda någon herrskapsaptit efter.

Då måltiden var vederbörligen slutad, återtogs dansen, som sedan fortgick eller forthoppade till klockan fem på morgonen, då balen afblåstes, sedan man på öfligt sätt dansat kronan af bruden.

Att ett väldigt toddybord var anordnadt i ett särskildt rum och som efter tedrickningen flitigt anlitades, under det att damerna mellan danserna serverades med vin och allehanda bakverk, behöfver jag knappast säga dig. Nemo saltat sobrius.

Hvad som i början af dansen gjorde litet uppseende var, att tvenne inbjudna sjökaptener trådde dansen under njutande af blossande cigarrer, hvilket nya mod lotsarna, troende att det möjligen var brukligt i Portugal, Spanien eller Storbritannien, men antydande att de här icke ville hafva ett så infernaliskt mod infördt på sina dansnöjen, allra minst vid bröllopstillfällen, på höfligt sätt bådo Neptunisönerna bortlägga, på samma gång de underrrättade dem om det allmänna ogillandet af deras stinkande och eldsprutande rökelsetraktering.

”Der har ni penndrag få, men sanna,
En sjögast, en djerf, så fan förbanna!
En äkta krabat på Guds försyn.”

Neptunisönerna sväljde lotspillerna och afstodo från rökningen.

Presten, som var tillkallad för att förrätta vigseln, lyckades icke göra något godt intryck på församlingen. Han var: nykommen till orten och ville göra sin person gällande, men tog miste om sättet — och blef löjlig.