Den här sidan har korrekturlästs
5
Solen lampan har släckt
Och till hvila sig sträckt
I sin blå paulun.
Ej ett drag, ej en fläkt
Rör det ringaste fjun
På det daggiga blad.
Och hvar fågel, som qvad
I sitt anletes svett,
Gömt sitt hufvud i dun.
Och hvar fjäril, som for
Genom lunderna glad,
Har om nattqvarter bedt
Uti blommornas stad. —
Öfver slämrande fjord
Himlen hvälfs som ett kor,
Och kring strand och kring fjord
Nattens skymning sig bredt
Som ett flor.
