146
Och klyfvarn i vändningen slår.
Stum är knipornas sommarsång,
Och hafvet, som speglade skyar ljusa,
Vältar sig nu uti grus och tång
Med böljor som Trebackarlång.
Se, huru lotsbåten vräker och far,
Med faror och hafsbrott förtrogen,
Rustad till strids med ett ref eller par,
Och kragtag med böljorna tar.
Se, hvilken skåra i djupet han skar,
Se, hvilken kurril som klappar mot bogen!
Lotsen sin snugga i mungipan har
Och stundom i storskotet drar.
Lugnt han frestar, vid vindens tjut,
Om virket är godt uti nordanskogen,
Håller om rorpinn, med ögat förut,
Sin solbrända femfingers-knut.
Svartgråa skyarna jaga hvarann
Och spöklikt i rymderna simma!
Ila och gno, som de körde med spann,
Och sandhvirfveln far likadan.
Gapa mot hafvet och se hvem som kan,
Jag kan ej lotsbåten mera förnimma:
Toppen i vågorna plötsligt försvann.
Farväl! Jag försvinner som han.
Natt spänner sin mörka pell
Och jorden sig dränker i dugg och dimma.
Fyrbåken tänds uppå Korsö häll,
Nyss ombyggd af kapten Sandell.
