8
Ja, något är det!
Jag vet ej hur det är med menskligheten,
Men skröpligt är det, som det synas vill.
Det börjar att bli ruskigt på planeten
Och luften mulnar mer och mera till.
Det är ju tråkigt alldeles förbannadt,
Och hvart man går, man stöter på en kant:
En vill ha felet der, en ser ett annat —
Men något är det, det är visst och sannt.
Ett dystert vemod menskoanden pinar,
Och stundom han också ger till ett rop.
Är det bekymret, som mot honom grinar?
Vill debet ej med kredit gå ihop?
Är det krediten, som kanhända reser,
Då öfver allt man ropar på kontant?
Är det biskopar eller långkatkeser?
Men något är det, det är visst och sannt.
Hvart samqväm bär liksom en tyngd på ryggen,
Och sjelfva dansen ser betänksam ut.
Man kan afundas bromsarna och myggen
Och frestas byta lefnadssätt till slut.
