171
En liten utflygt på Mälaren.
Jag ville se huru Mälaren såg ut, som jag ej sett på
mycket länge, och gick derför ombord på Aros en vacker
Augustimiddag, för att plaska med så långt jag skulle
finna för godt, utan någon uppgjord resplan. Vi backade
ut från Riddarholmen, alldeles som när man krumbugtar
baklänges till dörren, sedan man tagit ett höfligt afsked.
Det var också en stor folksamling, som tog vår affärd i
betraktande. Hattar och näsdukar, till och med blårutiga,
satte den qvalmiga luften i rörelse, för att uttrycka en
öm och ömsesidig välgångsönskan, hvilken artighet eller
skyldighet icke upphörde förr än Aros vände aktern till
och icke låddes om någonting annat än sitt åliggande att
med görligaste första fortskaffa gods och passagerare till
deras respektive destinationsorter. Det gick som en dans
och Sundin stod som en gud på kommandobryggan.
Mälarens stränder äro, som man vet af gammalt, förtjusande;
men Mälarvattnet är gult och grådaskigt, som det
förmodligen i alla tider varit hafver. Himlen var ren och
blå, hvilket alltid är behagligt då man gör sjöresor, ehuru
det nu var nästan till öfverflöd. Med undantag af vattnet
täflade jord och himmel i fägring:
“Ögon! Hvem är mera skön,
Hvem är mera huld af de två:
Jorden så tjusande grön,
Himlen så tjusande blå?”
