174
medtagna i tjugufyra graders värme. Det måtte kännas skönt att vara najad och få bada så der beständigt och slippa svettas på mellanstunderna. “Hvart skall jag ta vägen?” tänkte jag, då en ångare från Vesterås landade vid bryggan för att intaga gods och passagerare. “Jo, till Mariefred.” Och med den tanken gick jag ombord, sedan jag lyckligt lotsat mig fram mellan en arkipelag af körsbärskorgar samt sjelf försedd med en strut i hvar hand, oberäknadt en i hvar bakficka af min bonjour. En sotapojke såg på mig och skrattade med sina hvita tänder. “Det var mig en ny sate, sa fan, fick se sotarn.” Framför mig gick ombord ett äkta par, arm i arm, med fullkomligt lika många bärstrutar som jag, om icke flera. Jag påminte mig Washington Irvings oförsynta anmärkning: “En gift man med sin hustru under armen påminner om en ljusstake med vidhängande ljussläckare.” Frun hade förmodligen i brådskan uppskörtat sig nog mycket för att kunna så mycket bättre bevara sitt strutförråd. För mig gjorde det ingenting och för henne sjelf troligen lika litet. På resor får man ej vara så noga. Enligt bibeln visade ju sjelfva drottningen af Saba sina “lårben” för konung Salomo.
Vi kommo lyckligt till Stallarholmen, der passagerare alltid kunna påräkna att på gifvet tecken få båt emot sig för att komma i land till gästgifvaregården. Taxan är 20 öre person, och då får man sitta i en beqväm ökstock, tills man efter högst fem minuters rodd befinner sig på det torra. Denna utmärkta lägenhet begagnade äfven undertecknad.
Jag fick häst af Grandin
Och en trilla så fin.
