Den här sidan har korrekturlästs
79
Med silfverklang igenom skog och lund
Och välluktmättad vestanvinden kular,
Och lätt och lekfull lilla böljan hjular
Utöfver fjärd och sund.
Och som en bön är skogens stilla susning,
Och kreaturen sucka af förtjusning
I aftonsolens sken kring dal och höjd.
Med silfverdagg sig blomsterfolket fuktar;
Naturen som ett himmelrike luktar,
Och allt är frid och fröjd.
När skapelsen som nu sig uppenbarar
Och uti sång och bilder sig förklarar,
Då är det ljuft att akta på naturn.
Det är en diktkonst, som är oupphunnen:
Då är det bäst att skalder hålla munnen
Och tiga tyst som murn.
